Känsel i stället för känslor

Ja...tänk att jag har levt i 29 år utan att förstå vidden av hur känslorna fungerar och påverkar kroppen.

Men de måste inte styra eller ställa över livet och det finns redskap för att träda bakom dem för att i stället uppleva kroppens sensationer :-)

Att bli den upptäktsresanden som utforskar världen med sinna sinnen är för mig att bli ledare i sitt eget liv utan att låta känslorna utöva sin makt...det är integritet för mig!

<3

Skapelsen

Jag läste i går i en bok om trädgårdsterapi (Gunilla Nilsson).

Där fanns ett intressant resonemang kring meningen med livet.

Flera begrepp dök upp som länge funnits och snurrat runt i min begreppsdjungel:

Illusion
Livslögn
Meningslöshet
Drömmar
Skapande
Meningsfullhet

Ojojoj...detta är maffiga ord!

Det fanns en beskrivning av att människan rör sig mellan två avgrunder:

Livslögnen - där vi bygger oss en föreställning om oss själva som vi lägger ett stort värde i för att skydda oss emot existensen t.ex. att man är värd mer därför att man tjänar mycket pengar eller för att man umgås med rätt sorts människor, har rätt sorts kläder på sig o.s.v.

Meningslösheten - där vi deppar ner oss i tanken att ingenting i livet är värdefullt eller har någon mening för oss.

Författaren utgick ifrån tanken att det inte finns någon färdig mening med livet...

...men....

...på vägen emellan avgrunderna finns ett fält som ger människan möjligheten att själv skapa mening eller meningsfullhet i sitt liv.

Detta skapande av mening gör vi med hjälp av våra drömmar. Vi realiserar våra drömmar så att de blir till en framdrömd och meningsfull verklighet.



Tankar föder nya tankar...

Att få ansvaret att själv skapa meningen med sitt liv kan kännas en aningen jobbig men också frigörande på det sättet att man alltid har en möjlighet att göra något åt sin situation om man inte är nöjd med den.

Vart går gränsen mellan dröm och Illusion/livslögn? Är det inte bara två olika sätt att skapa sig föreställningar om livet? Kan det vara så att illusionen också innebär ett fastklamrande vid föreställningar som fungerar som ett skydd emot existensen medan drömmen innebär ett kreativt skapande av de föreställningar som finns i våra önskningar i relation till den faktiska verkligheten utanför oss? D.v.s att när föreställningarna innebär en flykt från verkligheten så är de illusioner men när de innebär en relation till verkligheten som bygger på nyfikenhet och inte rädsla så är de drömmar.

Finns det någonting i verkligheten utanför oss som har en mening i sig själv? Livet? Vad är det jag känner när jag är som närmast livet, när jag befinner mig mitt i naturens olika kraftfulla fenomen som finns både i landskapen i mig och utanför mig? Vad är det som gör att denna kraften ger mig en känsla av tillfredsställelse? Är det existensen som gör sig påmind...och hur kan existensen ge mig lust och vila?

Ja....det eviga sökandet efter meningen är både engagerande och irriterande...men...

...när meningen känns i kroppen försvinner sökandet och ett behagligt välbefinnande infinner sig som ger mig lust att leva och njuta av livet!

Basal kroppskännedom

På resa


genom kraften i rörelsen

med vila i center

och öppna sinnen för nya erfarenheter


Så kan det vara att upptäcka det nya landet...kroppen...


...och tänk...den resan öppnar också dörrar för nya kontaktytor emot världen...

genom kraften i kommunikationen

med vila i lyssnandet

och öppna sinnen för andra sätt att leva

Små portar

Tänk att i varje möte finns små portar till nya världar. Det är en utmaning att ställa sig framför en dörr och öppna den utan att förvänta sig något om vad man ska finna bakom.

Tänk att i varje situation livet erbjuder också döljer små portar till nya världar...om man vågar bege sig ut på upptäktsresan.

Tänk att i varje nu finns en oändligt djup källa att ösa ur som är JAG...ett fantastiskt väsen byggt av liv.

Tänk att alla bär på en sådan källa inom sig.

Alltid...

Att dömma

Jesus säger: Döm inte, så blir ni inte dömda. (Matteus 7:1)

Detta bibelord stod på en lapp som jag tog ur en låda på Malmöfestivalen.

Jag är inte kristen men jag är inte heller rädd för de kristna budskapen. Lappen som jag tog bekräftade något som jag själv lyft i de senaste dagarna.

Att döma är något som vi gör så lätt varje dag. Jag dömmer människor därför att dom dömmer andra, jag dömmer andra därför att dom inte tar ansvar för sina handlingar, jag dömmer människor därför att dom inte tar tag i sina problem, jag dömmer andra därför att dom inte är som jag tycker att dom ska vara.

Jag dömmer därför att jag blir frustrerad när jag inte kan använda min kreativitet som jag vill på grund av att andra ställer sig i vägen med kritik, oförståelse eller oengagemang.

Men livet är fyllt av möten och alla människor har sitt bagage och sina ambitioner och det är bara när man möts och samarbetar utifrån detta faktum som det går att skapa tillsammans utan konflikter.

När jag dömmer andra för att de inte vill samarbeta med mig så avskiljer jag mig också från just samarbetet. Därför leder dömmandet ingenstans.

Om jag vill dansa tillsammans med andra människor måste jag börja med att följa och se vilka jag möter, se hur de dansar för att ta reda på vart i dansen jag kan sätta ner mina steg.

Att sluta dömma gör mig inte till en godare människa...men det gör mig till en mer medveten människa som kan vara kreativ i de sammanhang jag för varje unikt tillfälle befinner mig i.

Dygd

Av olika anledningar har jag haft ett behov att fundera kring begreppen etik och moral!

I mig finns en strävan att utvecklas moraliskt...och även om jag vet att jag inte kan styra någon annan människas liv...så finns en önskan (som jag i mitt innerst inte kan komma ifrån) att andra i min närhet också medvetet hade denna strävan.

Men vad är då rätt och vad är fel i ett speciellt sammanhang? Kan man ens finna ett rätt eller ett fel?

Det ord som dök upp i mitt huvud var dygd...ett omtvistat ord sedan antiken. Jag sökte på Wikipedia och fann några intressanta rader:

Dygd (grekiska areté) betecknar ett moraliskt eftertraktansvärt personligt karaktärsdrag. Även om begreppet dygd kan spela en viktig roll i flera etiska system så intar det den i särklass mest centrala rollen i den etiska skola som kallas för dygdetik. Dygdens definition och exemplifiering kan ses som sociala normer.

Dygdetik är en etiklära som istället för att primärt söka svaret på vilka handlingar som är rätt eller fel och varför så är fallet försöker svara på hur vi bör vara som människor. Dygdetikens infallsvinkel är att dela upp den mänskliga karaktären i en uppsättning karaktärsdrag, där vissa klassas som moraliskt eftertraktansvärda, dygder, och andra som moraliskt förkastliga, laster.

Liksom pliktetikerna inte alltid förmår komma överens om vilka plikterna är förmår inte heller dygdetikerna alltid komma överens om vilka dygderna är. De menar dock att eviga dygder existerar och att dessa är möjliga att förvärva.

Ett perspektiv skulle kunna vara att syftet med dygderna inte är att ge oss någon juridisk måttstock med vars hjälp vi skall kunna avgöra den moraliska kvaliteten hos andras handlande, utan att dygderna enbart är till för att inspirera människor att utveckla sin egen moraliska karaktär.

Frågan om dygdetikens vara eller icke vara handlar mycket om huruvida det är rimligt att förvänta sig att ett etiskt system skall kunna besvara frågorna om vad som utgör rätt och fel handlande, eller om det högsta syfte som ett etiskt system kan aspirera till är att inspirera oss att bli bättre människor - i enlighet med våra egna föreställningar om vad som utgör en "bra människa".

(Wikipedia)

Så...vad gav då detta mig i mitt sammanhang?

I mitt långa sökande efter mig själv har jag smakat på både det ena och det andra inom filosofi, religion, andlighet, psykologi, metafysik m.m.

Många gånger har jag stött på dogmen "du ska vara god emot andra!". Visst det är ju självklart...för de flesta tror jag. Men när man väl ställs inför en konfliktfylld situation är det inte lika lätt att reda ut detta.

Hamnar man i en konflikt med omgivningen kanske man helt släpper dogmen och går in ett ett självförsvar som bygger på att helt skylla ifrån sig (du är dum eller stackars mig)...som ett sätt att minska smärtan...

...eller så uppoffrar man sig själv igenom att vara "snäll" och utan diskussion helt ge upp sin egen ståndpunkt.

Det jag sörjer i dessa två olika handligssätt är att man, i stället för att mötas för att försöka reda ut vad som egentligen har hänt och skapa förståelse för de olika personernas upplevelser, rymmer från situationen. Detta gör man genom att varken ta ansvar för hur det egna beteendet påverkar omvärlden eller för den egna synen på situationen.

Än en gång handlar det för mig om integritet både den egna och andras.

För mig är en dygdig människa någon som är så stark i den egna självkänslan så att man kan stå för sina egna brister och samtidigt för sina egna åsikter...utan att sätta sig i ett under eller överläge. En dygdig människa vågar enligt mig möta andra människor, diskutera konflikter med ödmjukhet och respekt både för den egna och de andras självkänsla/integritet.

För mig är en dygdig människa någon som har förstått att vi alla är del av ett stort samspel och att det endast fungerar om vi vågar ta vår plats och samtidigt stå för att vi kan begå misstag.

För mig är en dygdig människa transparent inför alla känslor som finns i den mänskliga och sociala världen.

Meningen med livet

Ja...denna svåra fråga!



I det oupptäckta nuet finns allt jag söker.

Nyfikenheten är min farkost.

Viljan är min ledstjärna.



Många känslor kommer upp på denna resa men mitt grundtillstånd är glädje...glädje som resultat av min fachination över livets alla olika sidor. Det kom jag på i går...det kändes så rätt i kroppen...och det gjorde mig väldigt glad!

Jämlikhet (mellan män och kvinnor)

Detta börbaskade ord.

Detta fantastiska ord.

Detta ord...

...som betyder så mycket...och så olika...för olika människor.

Jämlikhet...så belastat....så att människor slutar lyssna på varandra när man använder det. Så många lager som måste plöjas igenom för att man ska kunna nå betydelsen...i sig själv.

Jävla feminist...

Jävla mansgris...

Vi ska alla vara likadana...

Jag vill vara kvinna och därför har jag rätt att förstora mina bröst...

Jag vill vara man, och mannen har i alla tider varit starkare än kvinnan...

Men hallå!!!

Vad är det som händer...?

Vart tog du vägen? Vart tog jag vägen? Vart tog vi vägen? Vart tog integriteten vägen....och vart tog samarbetet vägen?

Vi är väl jämlika när vi ser varandra och respekterar varandra för dom vi är? Är det inte en självklarhet att det ska vara så?

Ja...jag ser dig!

Ett enkelt uttalande...dock lite svårare att praktisera.

Vad innebär det egentligen att se någon?

Jag vill ställa mig frågan "vem är du?" varje gång jag möter en människa. Det spelar ingen roll om det är en helt okänd människa på bussen eller om det är den kära som står mig närmast här i livet.

Frågan "vem är du?" är storslagen...därför att den öppnar upp för den magi som varje människa bär på. Frågan är också transformativ därför att den ställer in mitt sinne på att vara närvarande i det möte jag för stunden befinner mig i. I den närvaron måste jag gå bortom mina förutfattade meningar och tankar som ofta stänger dörren för möjligheten att verkligen få se.

Säger jag i stället "jag vet vem du är!" eller "jag vill inte veta vem du är!" förlorar jag hela magin i att mötas och stannar kvar i mina egna tankars ensamhet.

Om jag i varje möte med mina medmänniskor ställer mig frågan "vem är du?" väljer jag en väg som kan uppenbara så mycket liv bara genom att den öppnar mina ögon för det som ständigt rör sig utan för min mentala trygghetssfär.

När jag samtidigt vågar ställa mig frågan "vem är jag?"...

...öppnar jag dörren till evigheten...

Att mötas ur integritet

Jag funderar mycket på detta med möten...möten där förmågan att se och respektera de egna och andras gränser kan utvecklas. Möten där man kan ge plats för självkänslan (den egna och varandras) att stärkas och finnas som en källa för livskraft.

Jag ser mig omkring och märker hur svårt vi människor har att mötas...på riktigt. Hur svårt det är att mötas på ett sådant sätt att man kan stå kvar i sig själv samtidigt som man kan backa när man inser att man klivit över någon annans personliga integritet. Hur svårt det är att stå för den man är samtidigt som man kan be om ursäkt utan att känna sig i underläge eller kanske t.o.m. kränkt.

Jag märker hur svårt det är för oss människor att våga vara nyfikna på varandra och börja ställa frågor i stället för att slå ifrån oss när mötena blir svåra och konfliktfyllda.

Jag märker hur svårt vi människor har att ta plats och att ge plats på riktigt.

En vanlig reaktion när det blir svårt i möten är att lägga skulden på människor i vår omgivning som vi av någon anledning irriterar oss på. Denna reaktion är ganska tydlig att se eftersom den är aggressiv och skapar direkta motståndskänslor i oss.

Men det finns också lite mer raffinerade reaktioner som inte alltid är lika lätta att förstå sig på och som lätt smyger sig in i våra sinnen och lägger ett ideologiskt och många gånger dogmatiskt filter över konflikten.

Det finns många t.ex. ord som vi människor använder i diskussioner för att uttrycka att vi respektera varandra. Men många gånger är dessa ord...som respekt, jämlikhet, "att ge och ta", kärlek, listan kan göras lång...bara intellektuella sköldar som vi använder för att slippa gå in i konflikter. Konflikter som kan leda oss till riktiga möten där vi tvingas att se och lära känna oss själva och varandra.

För mig är det viktigt att skala av mig dessa reaktioner som tar mig bort från det riktiga mötena...och det kräver mycket av medveten närvaro i de sociala samspelen...som många gånger kan vara ett tungt arbete. Men resultatet är självkänsla...och relationer ur integritet som har potentialen att ständigt bli starkare och mer kreativa.

<3

"Konsten att leva innerligt"

En vän till mig nämde boken med samma titel som ovan för mig i dag. En bok av Ted Harris och Ann Lagerström med underrubriken "Existentialism för den moderna människan".

Innerlighet är ett ord som klingar alldeles speciellt i mig.

Med en viss tröghet tog jag mig in i boken...och efter lite hoppande fram och tillbaka mellan kapitlena fann jag det som jag upplever som essensiellt.

Innerlighet är absolut ett ord med mening...ett ord som får mig att landa i en visshet som funnits med mig under en mycket lång tid...kanske ända sedan jag var liten. Jag har alltid vetat att det finns en starka vilja inom mig...en vilja till mig själv...en vilja till min egen existens här i livet...avsett hur mycket jag har fått kämpa för att få använda den. När jag använder den viljan och lever helt och fullt utifrån den jag är längst in i anden, själen eller vad man vill kalla det känns det som om jag lever innerligt.

Jag smakar på ordet innerlighet som jag vet är ett av mina...men jag har ännu inte helt fyllt den med min egen innebörd. Jag kan bara känna dess verkan...

...och det har med integritet att göra.

Ett lyckligt hjärta lever länge

När en konsert griper tag i själen, ställer ner fötterna på jorden samtidigt som den tar med hjärtat på en flygfärd över de frodiga ängarna då bara vet jag...att livet är rätt.

Det är dessa stunder...när energireserven fylls på till max som jag minns att jag är en människa bland andra männsikor på jorden. Det är också då...som jag minns att vi alla bär på något inom oss som vill ge och ta emot skapande kraft.

Tack Trio Mio

Integritet

Jag prövade detta för ett tag sedan, men det kändes alldeles för utelämnande. Nu prövar jag igen. Vi får väl se vad som dyker upp här...eller inte :-).

Uttryck är så stärkande och då menar jag det personliga uttrycket, det som jag bär på längst in och som verkligen vill komma ut därför att jag vill vara jag. Ibland kommer det ut innan jag hunnit tänka efter och vips så kände jag mig utelämnad till omvärldens kritiskt granskande ögon. Det må vara modigt att våga lämna ut sig, men många gånger känns det också dumdristigt.

Så hur finner man balansen? Balansen mellan att visa för omvärlden vem man egentligen är bakom alla sina masker och att faktiskt behålla känslan och kraften av det som händer inom en för sig själv?

Livdans är mitt namn och för dans krävs balans men också mod att ta ut svängarna. Här vill jag vara i rörelsens mitt, finna balansen och våga ta ut svängarna. Vi får väl se hur det går!

Kram till er alla