Skapelsen

Jag läste i går i en bok om trädgårdsterapi (Gunilla Nilsson).

Där fanns ett intressant resonemang kring meningen med livet.

Flera begrepp dök upp som länge funnits och snurrat runt i min begreppsdjungel:

Illusion
Livslögn
Meningslöshet
Drömmar
Skapande
Meningsfullhet

Ojojoj...detta är maffiga ord!

Det fanns en beskrivning av att människan rör sig mellan två avgrunder:

Livslögnen - där vi bygger oss en föreställning om oss själva som vi lägger ett stort värde i för att skydda oss emot existensen t.ex. att man är värd mer därför att man tjänar mycket pengar eller för att man umgås med rätt sorts människor, har rätt sorts kläder på sig o.s.v.

Meningslösheten - där vi deppar ner oss i tanken att ingenting i livet är värdefullt eller har någon mening för oss.

Författaren utgick ifrån tanken att det inte finns någon färdig mening med livet...

...men....

...på vägen emellan avgrunderna finns ett fält som ger människan möjligheten att själv skapa mening eller meningsfullhet i sitt liv.

Detta skapande av mening gör vi med hjälp av våra drömmar. Vi realiserar våra drömmar så att de blir till en framdrömd och meningsfull verklighet.



Tankar föder nya tankar...

Att få ansvaret att själv skapa meningen med sitt liv kan kännas en aningen jobbig men också frigörande på det sättet att man alltid har en möjlighet att göra något åt sin situation om man inte är nöjd med den.

Vart går gränsen mellan dröm och Illusion/livslögn? Är det inte bara två olika sätt att skapa sig föreställningar om livet? Kan det vara så att illusionen också innebär ett fastklamrande vid föreställningar som fungerar som ett skydd emot existensen medan drömmen innebär ett kreativt skapande av de föreställningar som finns i våra önskningar i relation till den faktiska verkligheten utanför oss? D.v.s att när föreställningarna innebär en flykt från verkligheten så är de illusioner men när de innebär en relation till verkligheten som bygger på nyfikenhet och inte rädsla så är de drömmar.

Finns det någonting i verkligheten utanför oss som har en mening i sig själv? Livet? Vad är det jag känner när jag är som närmast livet, när jag befinner mig mitt i naturens olika kraftfulla fenomen som finns både i landskapen i mig och utanför mig? Vad är det som gör att denna kraften ger mig en känsla av tillfredsställelse? Är det existensen som gör sig påmind...och hur kan existensen ge mig lust och vila?

Ja....det eviga sökandet efter meningen är både engagerande och irriterande...men...

...när meningen känns i kroppen försvinner sökandet och ett behagligt välbefinnande infinner sig som ger mig lust att leva och njuta av livet!