Dygd

Av olika anledningar har jag haft ett behov att fundera kring begreppen etik och moral!

I mig finns en strävan att utvecklas moraliskt...och även om jag vet att jag inte kan styra någon annan människas liv...så finns en önskan (som jag i mitt innerst inte kan komma ifrån) att andra i min närhet också medvetet hade denna strävan.

Men vad är då rätt och vad är fel i ett speciellt sammanhang? Kan man ens finna ett rätt eller ett fel?

Det ord som dök upp i mitt huvud var dygd...ett omtvistat ord sedan antiken. Jag sökte på Wikipedia och fann några intressanta rader:

Dygd (grekiska areté) betecknar ett moraliskt eftertraktansvärt personligt karaktärsdrag. Även om begreppet dygd kan spela en viktig roll i flera etiska system så intar det den i särklass mest centrala rollen i den etiska skola som kallas för dygdetik. Dygdens definition och exemplifiering kan ses som sociala normer.

Dygdetik är en etiklära som istället för att primärt söka svaret på vilka handlingar som är rätt eller fel och varför så är fallet försöker svara på hur vi bör vara som människor. Dygdetikens infallsvinkel är att dela upp den mänskliga karaktären i en uppsättning karaktärsdrag, där vissa klassas som moraliskt eftertraktansvärda, dygder, och andra som moraliskt förkastliga, laster.

Liksom pliktetikerna inte alltid förmår komma överens om vilka plikterna är förmår inte heller dygdetikerna alltid komma överens om vilka dygderna är. De menar dock att eviga dygder existerar och att dessa är möjliga att förvärva.

Ett perspektiv skulle kunna vara att syftet med dygderna inte är att ge oss någon juridisk måttstock med vars hjälp vi skall kunna avgöra den moraliska kvaliteten hos andras handlande, utan att dygderna enbart är till för att inspirera människor att utveckla sin egen moraliska karaktär.

Frågan om dygdetikens vara eller icke vara handlar mycket om huruvida det är rimligt att förvänta sig att ett etiskt system skall kunna besvara frågorna om vad som utgör rätt och fel handlande, eller om det högsta syfte som ett etiskt system kan aspirera till är att inspirera oss att bli bättre människor - i enlighet med våra egna föreställningar om vad som utgör en "bra människa".

(Wikipedia)

Så...vad gav då detta mig i mitt sammanhang?

I mitt långa sökande efter mig själv har jag smakat på både det ena och det andra inom filosofi, religion, andlighet, psykologi, metafysik m.m.

Många gånger har jag stött på dogmen "du ska vara god emot andra!". Visst det är ju självklart...för de flesta tror jag. Men när man väl ställs inför en konfliktfylld situation är det inte lika lätt att reda ut detta.

Hamnar man i en konflikt med omgivningen kanske man helt släpper dogmen och går in ett ett självförsvar som bygger på att helt skylla ifrån sig (du är dum eller stackars mig)...som ett sätt att minska smärtan...

...eller så uppoffrar man sig själv igenom att vara "snäll" och utan diskussion helt ge upp sin egen ståndpunkt.

Det jag sörjer i dessa två olika handligssätt är att man, i stället för att mötas för att försöka reda ut vad som egentligen har hänt och skapa förståelse för de olika personernas upplevelser, rymmer från situationen. Detta gör man genom att varken ta ansvar för hur det egna beteendet påverkar omvärlden eller för den egna synen på situationen.

Än en gång handlar det för mig om integritet både den egna och andras.

För mig är en dygdig människa någon som är så stark i den egna självkänslan så att man kan stå för sina egna brister och samtidigt för sina egna åsikter...utan att sätta sig i ett under eller överläge. En dygdig människa vågar enligt mig möta andra människor, diskutera konflikter med ödmjukhet och respekt både för den egna och de andras självkänsla/integritet.

För mig är en dygdig människa någon som har förstått att vi alla är del av ett stort samspel och att det endast fungerar om vi vågar ta vår plats och samtidigt stå för att vi kan begå misstag.

För mig är en dygdig människa transparent inför alla känslor som finns i den mänskliga och sociala världen.