Känsel i stället för känslor

Ja...tänk att jag har levt i 29 år utan att förstå vidden av hur känslorna fungerar och påverkar kroppen.

Men de måste inte styra eller ställa över livet och det finns redskap för att träda bakom dem för att i stället uppleva kroppens sensationer :-)

Att bli den upptäktsresanden som utforskar världen med sinna sinnen är för mig att bli ledare i sitt eget liv utan att låta känslorna utöva sin makt...det är integritet för mig!

<3

Skapelsen

Jag läste i går i en bok om trädgårdsterapi (Gunilla Nilsson).

Där fanns ett intressant resonemang kring meningen med livet.

Flera begrepp dök upp som länge funnits och snurrat runt i min begreppsdjungel:

Illusion
Livslögn
Meningslöshet
Drömmar
Skapande
Meningsfullhet

Ojojoj...detta är maffiga ord!

Det fanns en beskrivning av att människan rör sig mellan två avgrunder:

Livslögnen - där vi bygger oss en föreställning om oss själva som vi lägger ett stort värde i för att skydda oss emot existensen t.ex. att man är värd mer därför att man tjänar mycket pengar eller för att man umgås med rätt sorts människor, har rätt sorts kläder på sig o.s.v.

Meningslösheten - där vi deppar ner oss i tanken att ingenting i livet är värdefullt eller har någon mening för oss.

Författaren utgick ifrån tanken att det inte finns någon färdig mening med livet...

...men....

...på vägen emellan avgrunderna finns ett fält som ger människan möjligheten att själv skapa mening eller meningsfullhet i sitt liv.

Detta skapande av mening gör vi med hjälp av våra drömmar. Vi realiserar våra drömmar så att de blir till en framdrömd och meningsfull verklighet.



Tankar föder nya tankar...

Att få ansvaret att själv skapa meningen med sitt liv kan kännas en aningen jobbig men också frigörande på det sättet att man alltid har en möjlighet att göra något åt sin situation om man inte är nöjd med den.

Vart går gränsen mellan dröm och Illusion/livslögn? Är det inte bara två olika sätt att skapa sig föreställningar om livet? Kan det vara så att illusionen också innebär ett fastklamrande vid föreställningar som fungerar som ett skydd emot existensen medan drömmen innebär ett kreativt skapande av de föreställningar som finns i våra önskningar i relation till den faktiska verkligheten utanför oss? D.v.s att när föreställningarna innebär en flykt från verkligheten så är de illusioner men när de innebär en relation till verkligheten som bygger på nyfikenhet och inte rädsla så är de drömmar.

Finns det någonting i verkligheten utanför oss som har en mening i sig själv? Livet? Vad är det jag känner när jag är som närmast livet, när jag befinner mig mitt i naturens olika kraftfulla fenomen som finns både i landskapen i mig och utanför mig? Vad är det som gör att denna kraften ger mig en känsla av tillfredsställelse? Är det existensen som gör sig påmind...och hur kan existensen ge mig lust och vila?

Ja....det eviga sökandet efter meningen är både engagerande och irriterande...men...

...när meningen känns i kroppen försvinner sökandet och ett behagligt välbefinnande infinner sig som ger mig lust att leva och njuta av livet!

Basal kroppskännedom

På resa


genom kraften i rörelsen

med vila i center

och öppna sinnen för nya erfarenheter


Så kan det vara att upptäcka det nya landet...kroppen...


...och tänk...den resan öppnar också dörrar för nya kontaktytor emot världen...

genom kraften i kommunikationen

med vila i lyssnandet

och öppna sinnen för andra sätt att leva

Små portar

Tänk att i varje möte finns små portar till nya världar. Det är en utmaning att ställa sig framför en dörr och öppna den utan att förvänta sig något om vad man ska finna bakom.

Tänk att i varje situation livet erbjuder också döljer små portar till nya världar...om man vågar bege sig ut på upptäktsresan.

Tänk att i varje nu finns en oändligt djup källa att ösa ur som är JAG...ett fantastiskt väsen byggt av liv.

Tänk att alla bär på en sådan källa inom sig.

Alltid...

Att dömma

Jesus säger: Döm inte, så blir ni inte dömda. (Matteus 7:1)

Detta bibelord stod på en lapp som jag tog ur en låda på Malmöfestivalen.

Jag är inte kristen men jag är inte heller rädd för de kristna budskapen. Lappen som jag tog bekräftade något som jag själv lyft i de senaste dagarna.

Att döma är något som vi gör så lätt varje dag. Jag dömmer människor därför att dom dömmer andra, jag dömmer andra därför att dom inte tar ansvar för sina handlingar, jag dömmer människor därför att dom inte tar tag i sina problem, jag dömmer andra därför att dom inte är som jag tycker att dom ska vara.

Jag dömmer därför att jag blir frustrerad när jag inte kan använda min kreativitet som jag vill på grund av att andra ställer sig i vägen med kritik, oförståelse eller oengagemang.

Men livet är fyllt av möten och alla människor har sitt bagage och sina ambitioner och det är bara när man möts och samarbetar utifrån detta faktum som det går att skapa tillsammans utan konflikter.

När jag dömmer andra för att de inte vill samarbeta med mig så avskiljer jag mig också från just samarbetet. Därför leder dömmandet ingenstans.

Om jag vill dansa tillsammans med andra människor måste jag börja med att följa och se vilka jag möter, se hur de dansar för att ta reda på vart i dansen jag kan sätta ner mina steg.

Att sluta dömma gör mig inte till en godare människa...men det gör mig till en mer medveten människa som kan vara kreativ i de sammanhang jag för varje unikt tillfälle befinner mig i.

Dygd

Av olika anledningar har jag haft ett behov att fundera kring begreppen etik och moral!

I mig finns en strävan att utvecklas moraliskt...och även om jag vet att jag inte kan styra någon annan människas liv...så finns en önskan (som jag i mitt innerst inte kan komma ifrån) att andra i min närhet också medvetet hade denna strävan.

Men vad är då rätt och vad är fel i ett speciellt sammanhang? Kan man ens finna ett rätt eller ett fel?

Det ord som dök upp i mitt huvud var dygd...ett omtvistat ord sedan antiken. Jag sökte på Wikipedia och fann några intressanta rader:

Dygd (grekiska areté) betecknar ett moraliskt eftertraktansvärt personligt karaktärsdrag. Även om begreppet dygd kan spela en viktig roll i flera etiska system så intar det den i särklass mest centrala rollen i den etiska skola som kallas för dygdetik. Dygdens definition och exemplifiering kan ses som sociala normer.

Dygdetik är en etiklära som istället för att primärt söka svaret på vilka handlingar som är rätt eller fel och varför så är fallet försöker svara på hur vi bör vara som människor. Dygdetikens infallsvinkel är att dela upp den mänskliga karaktären i en uppsättning karaktärsdrag, där vissa klassas som moraliskt eftertraktansvärda, dygder, och andra som moraliskt förkastliga, laster.

Liksom pliktetikerna inte alltid förmår komma överens om vilka plikterna är förmår inte heller dygdetikerna alltid komma överens om vilka dygderna är. De menar dock att eviga dygder existerar och att dessa är möjliga att förvärva.

Ett perspektiv skulle kunna vara att syftet med dygderna inte är att ge oss någon juridisk måttstock med vars hjälp vi skall kunna avgöra den moraliska kvaliteten hos andras handlande, utan att dygderna enbart är till för att inspirera människor att utveckla sin egen moraliska karaktär.

Frågan om dygdetikens vara eller icke vara handlar mycket om huruvida det är rimligt att förvänta sig att ett etiskt system skall kunna besvara frågorna om vad som utgör rätt och fel handlande, eller om det högsta syfte som ett etiskt system kan aspirera till är att inspirera oss att bli bättre människor - i enlighet med våra egna föreställningar om vad som utgör en "bra människa".

(Wikipedia)

Så...vad gav då detta mig i mitt sammanhang?

I mitt långa sökande efter mig själv har jag smakat på både det ena och det andra inom filosofi, religion, andlighet, psykologi, metafysik m.m.

Många gånger har jag stött på dogmen "du ska vara god emot andra!". Visst det är ju självklart...för de flesta tror jag. Men när man väl ställs inför en konfliktfylld situation är det inte lika lätt att reda ut detta.

Hamnar man i en konflikt med omgivningen kanske man helt släpper dogmen och går in ett ett självförsvar som bygger på att helt skylla ifrån sig (du är dum eller stackars mig)...som ett sätt att minska smärtan...

...eller så uppoffrar man sig själv igenom att vara "snäll" och utan diskussion helt ge upp sin egen ståndpunkt.

Det jag sörjer i dessa två olika handligssätt är att man, i stället för att mötas för att försöka reda ut vad som egentligen har hänt och skapa förståelse för de olika personernas upplevelser, rymmer från situationen. Detta gör man genom att varken ta ansvar för hur det egna beteendet påverkar omvärlden eller för den egna synen på situationen.

Än en gång handlar det för mig om integritet både den egna och andras.

För mig är en dygdig människa någon som är så stark i den egna självkänslan så att man kan stå för sina egna brister och samtidigt för sina egna åsikter...utan att sätta sig i ett under eller överläge. En dygdig människa vågar enligt mig möta andra människor, diskutera konflikter med ödmjukhet och respekt både för den egna och de andras självkänsla/integritet.

För mig är en dygdig människa någon som har förstått att vi alla är del av ett stort samspel och att det endast fungerar om vi vågar ta vår plats och samtidigt stå för att vi kan begå misstag.

För mig är en dygdig människa transparent inför alla känslor som finns i den mänskliga och sociala världen.

Meningen med livet

Ja...denna svåra fråga!



I det oupptäckta nuet finns allt jag söker.

Nyfikenheten är min farkost.

Viljan är min ledstjärna.



Många känslor kommer upp på denna resa men mitt grundtillstånd är glädje...glädje som resultat av min fachination över livets alla olika sidor. Det kom jag på i går...det kändes så rätt i kroppen...och det gjorde mig väldigt glad!